Jag sökte till Gospellinjen på Glimåkra lite som en back-up-skola. Jag var bestämd på att söka afro, men när jag hade kommit till Glimåkra var jag bestämd. Det var ingen tvekan. Det var här jag skulle spendera ett år, det var här jag skulle uppleva det bästa året i mitt liv.

 

Jag flyttade in, livrädd. Hade ingen aning om vad jag väntade och samtidigt så otroligt förväntansfull. Vad skulle jag vara med om? Ska jag på riktigt få gospla varje dag i ett år?

Jag flyttade in i ett rum i villa 7, med fem andra tjejer som var ungefär lika nervösa och förväntansfulla som jag.

De första veckorna var bara att komma iordning och att gospla. Vi drack te och åt popcorn varje kväll och spelade scipbo och lyssnade på musik. Då man bor så nära inpå varandra hamnar man snabbt i  viktiga frågor och då vi hade en "kurs" som heter "Liv & Tro" som fick många tankar att gå runt.

Efter några veckor så började vi mejla runt till kyrkor om att få komma dit och ha konsert. Sedan hade vi konserthelg varannan helg och gosplade varje dag. Vi riggade hela scenen och allt ljud. Fick fixa workshops, dirigera, ta hand om att sova över, mat, låtlistor, allt. När man är på turné behöver man mat och sömn och pepp och det skulle vi lära oss att fixa. Det var en dröm. Iallafall MIN dröm.

Man var svintrött, man var ganska irriterad på dedär 24 människorna som aldrig gjorde som man ville, som alltid skulle vara i vägen och låta. Men på grund av att man blev en familj och älskade varandra så mycket så var det okej. Man klarade av det. På något vis.

I April åkte vi till Chicago. Till Gosplens rötter och fick vara i extas i mer än en vecka. Vi träffade så fantastiska människor och fick sjunga på så otroligt coola ställen. Men jag tänker att vår chicago-resa förtjänar ett eget inlägg.

Tribute Gospel Choir - ett gäng som jag älskar. Ett gäng som fanns där för mig. Ett gäng som accepterar mig och värdesätter mig för den jag är. Ett gäng jag älskar.