Otillräcklighet är ungefär den värsta och vanligaste känslan hos mig.

På jobbet. Träning. I familjen. I relationen. För mina vänner. I ALLA sammanhang.

 

Jag vet att jag bara är mänsklig men i vårt samhälle, som alla säger hela tiden i know, känns det som att "att vara mänsklig" inte är okej. Men det är ju okej. Det är självklart okej att stänga in sig en dag och inte prata med någon eller inte springa den långa rundan en dag. Eller varför inte ta en vilo-dag och inte springa alls?

 

Jag kan inte komma fram till vilken otillräcklighetskänsla som är värst. När det handlar om relationer är man rädd för att förstöra dem. Men om de förstörs på grund av att du inte får ihop din vardag kanske problemet är så mycket större än det. När det kommer till jobbet kan det vara lite knivigt... men om du inte hinner med allt på jobbet kanske det behövs göra en rejäl utvärdering om varför det inte går ihop? För mig handlar det om att jag jobbar med 18 barn som jag ska ta hand om och hjälpa i sin utveckling. HUR skulle jag kunna ta hand om 18 barn samtidigt? HUR ska jag kunna läsa för två barn samtidigt som jag hjälper någon att klippa samtidigt som jag planerar nästa veckas aktivteter. Och självklart är det inte bara jag som tar hand om dessa barn, men vi är tre (ibland fyra) pedagoger och ibland är någon sjuk och då får man en vikarie som inte känner våra barn eller så finns det inga vikareier så finns det bara inte personal nog, och då får man hoppa sin rast då och då. 

 

Konstant känsla av att vara otillräcklig är inte något bra. Jag tror inte att jag mår så bra av det, min självkänsla höjs kanske inte så mycket av det. Men jag jobbar på det. Jag jobbar på att kunna släppa känslan och inse att JAG ÄR TILLRÄCKLIG. Men någon slags "ritual" för hjälp på vägen hade ju alltid kunnat hjälpa.

 

Denna känslan har varit otroligt ihärdig den senaste månaden. Det har varit riktigt stressigt och jag har inte riktigt kunnat hantera det. Resultat var otrolig utmattning så jag bara fick sova en hel dag. Men jag är ju en bit närmre att hitta ett sätt att komma igenom/över denna känslan. Lite närmre att kunna släppa känslan av att jag är otillärcklig. För JAG är bra som jag är och jag räcker till som jag är.