Den 24 November 2018 satt jag, min syster, hennes sambo, min bror, min kusin och min pappa och anmälde oss till Rosa bandet loppet. Eller jag och min syster gjorde det, de andra till Lidingöloppet. Detta var helt oväntat. Det var black-friday rea och jag vet inte alls hur det kom på tal, men helt plötsligt sa jag till min syster

och sedan slutade det med att vi anmälde oss.

 

Jag som aldrig har tyckt om att träna, spenderade en del tid på gymmet under mitt år på glimåkra, men har ALDRIG uppskattat löpning. Har aldrig kommit igång med det och har aldrig känt att jag skulle vilja komma igång med det. Men jag och min bror gjorde upp en plan. Och den 2 januari började vi springa tillsammans. 

 

 

Det har varit upp och ner. Mest ner. Men det har faktiskt gått framåt ganska mycket. Jag jobbade på förskola i våras och det resulterade i att man då och då åkte på en förkylning och det blev jobbigt första träningen efter uppehåll, men det blev lättare och lättare med det med. Jag sprang längre och oftare och började uppskatta det. Jag började även simma ungefär en gång i veckan ett tag. Jag var i chock över mig själv. På riktigt.

 

I somras blev det svårare att träna med tanke på att jag flyttade till en ny plats, vi var borta nästan hela juli och stora delar av augusti, så träningen föll undan lite. Men jag hade ändå ett mål. Jag skulle springa en mil 29 September. Och jag skulle klara det med bravur. 

 

Det tog lång tid innan jag skulle våga mig på att dra mig ut på en runda som var en mil. Det hände faktiskt av ren tur. Jag visste inte hur långt det var, med tanke på att jag bor på ett nytt ställe, men när jag kom tillbaka visade STRAVA att jag har sprungit en mil. Det var den sjukaste dagen i mitt liv. För det kändes faktiskt sjukt bra. Det var en underbar springtur. Jag var inte hur trött som helst, jag kände mig inte helt uttorkad och jag var lycklig. Och jag hade ungefär en månad kvar till loppet. UNDERBART!!!

 

 

Jag hann springa denna runda två gånger och sedan blev jag sjuk. Förkyd och lite feber i ungefär en och en halv vecka och sedan var det dags för ROSA BANDET LOPPET!!! 

 

Det var så mycket jobbigare än jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Dels hade jag varit sjuk och kommit ur min träning helt nu det sista inför, var fortfarande lite förkyld men inte alls mycket så det gick bra. Det var backigare än jag trodde, och framförallt backigt hela tiden.

Men jag tog mig runt. Det gick!! Jag klarade det och jag var riktigt himla lycklig. Jag är så sjukt stolt över mig själv, hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro detta för ett år sedan. Då hade jag som max sprungit två km. Detta är verkligen en målstolpe i mitt liv. 

 

Det känns skumt att ett mål jag haft sedan 24 November 2018 nu är över och avklarat. Så idag har jag suttit hemma. Laddat. Haft ont i rumpan. Ätit gott. Gjort ingenting. 

Imorgon är det dags att ta tag i träningen igen. Jag tänkte gå med i Nordic Wellness och börja gå på gruppträning samt bygga upp lite styrka varvat med att springa. Jag ska bara gå uppåt från detta.